Den rödvita welshen

Detta är en förkortad version av rasreportaget ur

Hundsport nr 6/93.

Uppdaterat oktober 2006 – med textförfattarens tillstånd.

Textförfattare ©Karin Brostam

Vad kan vara mer tilltalande för ögat än en samling djupt röda och pärlande vita welsh springer spaniels på en sommargrön gräsmatta - spaniels som utstrålar kraft, energi och livsglädje?

Eller en regnfuktig welsh bland röd-gula höstlöv eller en sprallig welshvalp som tumlar runt i nysnö!

Welsh springer spaniel är en ögonfröjd, men den är även så mycket mer ...

Welsh springer spaniel - eller Tarfgi Cymreig (Cymraeg) som den heter på sitt hemlands vilda tungmål - har en historia till stor del höljd i dunkel.

Det har funnits röd-vita spaniels i århundraden på de brittiska öarna. Det finns åtskilliga vittnesmål om detta i litteraturen, och de spaniels som finns avbildade i konsten, är oftast röd-vita och av den typ som vi idag kallar welsh springer.

Hundar av spanieltyp har funnits i England sedan minst medeltiden.

...of all the dogs that are so sweet the spaniels is the most complete...

Denna gamla engelska versstrof är givetvis en sanning med modifikation. Welshen är dock, liksom övriga spaniels, en oerhört mångsidig ras. Anledningen hittar man givetvis i rasens ursprungliga användningsätt.

Den är framtagen som jakthund, - använd till jakt på fågel och småvilt. Spanielns arbetsuppgifter omfattar att finna vilt, stöta upp det (eng. "to spring") så att jägaren kan skjuta det.

Söket ska vara snabbt och intensivt, och hunden får inte väja för det hinder vegetationen utgör. Samtidigt ska den inte vara utom bösshåll, d v s den ska vara inom en radie på 25 meter från jägaren. När den stött upp viltet ska den förhålla sig lugn under uppflog och skott, för att därefter med fart och entusiasm apportera in bytet till jägaren.

Alla som någon gång tränat hund, förstår lätt vilka oerhörda krav detta arbete ställer på hunden.

Detta ursprungsändamål har gjort welshen till den uppskattade sällskaps- och sporthund den är idag, med egenskaper som intelligens, samarbetsvilja och lättlärdhet.

Därför är det mycket viktigt att alltid värna om rasens ursprungliga egenskaper.

Energi och livsglädje

Welshen är en glad, aktiv, intelligent och lättlärd hund, som är oerhört trogen sin familj. Någonstans inom sig har den också ett drag av obändig stolthet, en okuvlighet som ger rasen en charmig impulsivitet. Welshen är aldrig helt förutsägbar, utan den som lever med en welsh bjuds på överraskningar livet igenom.

Den aldrig sinande energin är ett mycket framträdande drag hos rasen. Den är alltid redo för nya äventyr, och hänger med glädje med familjen på allehanda aktiviteter - jakt och segelturer, lydnadsträning och fjällvandring, jogging turer och utställning, agility och simturer - rasen är en sann mångsysslare. Welshen är mycket hund i sin lilla storlek, och den kräver en fast hand för att formas till den naturligt följsamma hund den är ämnad att vara. Rätt hanterad blir den en sportig kompis i vått och torrt, robust nog att klara alla strapatser men ändå liten och smidig i bilen eller båten.

Welshens kärlek till sin familj är stor och omfattande - en campingsemester med hela familjen ihopträngda i ett tält eller husvagn uppskattas mycket.

Barn och welshar går mycket bra ihop, rasen är oerhört lekfull även högt upp i åldern. Dess energi och uthållighet gör också att de inte tröttnar på barnens uppmärksamhet.

Welshen är ingen vakthund, den skäller snarast av glädje när någon kommer. Aggressivitet, vare sig mot människor eller andra hundar, är också helt otypiskt för rasen. Kvick och med glimten i ögonvrån brukar den avväpna den stelbente anatagonist, och istället inbjuda till lek.

Ett vanligt uttryck för welshens oerhörda livsglädje, och sannolikt en rest från medeltidens jaktmetoder, är att den ofta, likt en kattunge, leker med sig själv. Den tar t.ex en pinne, kastar den upp i luften, fångar den och dansar runt i avancerade piruetter.

En arbetande kompis

Ägaren till en welsh måste vilja satsa en hel del av sin tid på sin hund. Welshen mår dåligt om den sitter på undantag. Rejäla dagliga promenader, någon form av träning och en livsstil där man vill ha sin hund med sig på mycket av det man gör är grundförutsättningar för ett givande hundägande

Träningen kan vara allt från små vardagskonster till mer avancerad träning. Fler welshar har genom åren hävdat sig gott på lydnadsbanorna. Rasen är utmärkt till agility - snabb, lättlärd, följsam och säker på foten. Den har vanligen en utmärkt "näsa", och gillar att spåra. Många welshar har fina meriter på viltspårsprov.

Rasen har aldrig, likt den engelska springern och cockern, uppdelats i en ren jaktlinje skild från övriga rasen, utan har genom århundradet hållits samman.

Detta har gjort att rasen på jaktproven ligger resultatsmässigt efter sin engelske kusin, såväl i England som i Sverige.

De entusiaster som använder welshen till jakt, är dock mycket nöjda med den. Den är i det närmaste outröttlig och jobbar gärna i många timmar. Den har som sagt mycket god näsa och är ofta en god vattenapportör.

Till eftersök, exempelvis efter älg och rådjur, är rasen mycket lämplig. Deras goda spårförmåga och arbetslust gör dem mycket lämpade till detta.

Urspaniel

Utseendemässigt är welshen kanske den av spanielraserna som ligger närmast ursprungsspanieln i typ. När man ser 16 -1700-talsavbildningar av spaniels, är de oftast av den typ som vi idag kallar welsh springer spaniel.

En typisk welsh skall vara symmetrisk, kompakt, stark, gladlynt och mycket aktiv. Den får inte vara högbent. Den ska ge intryck av att, utan bekymmer, kunna arbeta en hel dag.

Den ska röra sig med snabba energiska rörelser med mycket påskjut och kraft.

Huvudet är det som framförallt särskiljer rasen från övriga spaniels, med ett lägre men dock väl markerat stop.

Huvudet ska vara proportionerligt, och får inte vara kort och grovt. Uttrycket ska vara milt och allvarligt, och partiet under ögonen ska vara väl utmejslat.

Ögonen ska ha fasta kanter och vara från hasselnötsbruna till mörka i färgen.

Öronen är mycket karakteristiska. De är relativt små, och smalnar av något mot spetsen. De liknas vid formen av ett vinlöv. Till skillnad mot övriga spaniels ska welshen ha betydligt kortare hår på öronen.

Nostryffeln är vanligen svart numera, men ursprungligen var den köttfärgad, dvs ljusbrun.

Den svarta nosfärgen, och därmed medföljande mörkare ögon, kom in i rasen under detta århundrade och hänförs till användningen av tiken Goitre Lass i aveln.

Man tyckte det var attraktivt i utställningsringen, vilket har lett till att de bruna näsorna idag är ovanliga. Bägge varianterna är dock tillåtna enligt standarden.

Halsen ska vara lång, stram och muskulös. Den skall övergå i skulderpartiet.

Rygglinjen ska vara naturligt svagt S-formad, genom ett lätt välvt ländparti.

Kroppslängden ska stå i proportion till benens längd, och den får inte vara lång. Bröstkorgen önskas djup och väl välvd, för att ge god plats till hjärta och lungor. Front och bakparti ska vara starka och välbyggda.

Svansen, som ständigt är i rörelse på en typisk welsh, ska vara väl ansatt, och bäras i harmoni med rygglinjen. Tidigare kuperades svansen, men sedan 1989 är det inte längre tillåtet i Sverige. På den okuperade svansen bildar pälsen en fana.

Pälsen, som är mycket lättskött, ska vara rak och slät. Welshens trimning är enkel, och till vardags klarar hundägaren den lätt själv.

Färgen är alltid djupt röd och vit. Teckningen varierar, men nästan alla welshar är lite fräkniga på nosen och benen.

Storleken angavs förr i världen som större än cocker men mindre än engelsk springer, således med rätt stor spännvid. Numera föreskriver standarden ungefärliga mått för tik 46 cm och hane 48 cm. Dessa mått brukar dock räknas som maxmått.

Sammantaget kan man säga att welshen ska vara en gladlynt, aktiv hund - med proportionerligt huvud och kropp.

Den ska vara aningen rektangulär utan att vara lång, och den får inte vara högbent, utan ska ge ett tämligen kompakt intryck. Typmässigt finns det givetvis variationer hos welshen, och det måste också få finnas. Det pågår dock ingen strid om typer inom rasen, vare sig i rasens hemland, här i Sverige eller kontra USA. Tvärtom är man förvånansvärt eniga om vad som är rastyp i de olika länderna. Rasen har inte heller som tidigare nämnts, delats in i olika jakt- respektive utställningsstammar.

Stabilt etablerad

Rasen har aldrig, någonstans i världen, blivit lika vanlig som sin engelska kusin. I England registreras ett tusental welshar årligen. Till Sverige kom rasen 1963, och den blev snabbt väl etablerad. Registreringarna steg snabbt till mellan 150-200 per år men ligger vid årsskiftet 2005-2006 på c:a 350.

Innan man bestämmer sig för att skaffa en welsh är det viktigt att träffa vuxna individer av rasen, framförallt den tilltänkta valpens föräldrar. Känns det efter detta fortfarande rätt, har man alla förutsättningar att få en sportig kompis att trivas med i många år framåt.

Karin Brostam